ReligionMänniskor söker sig till naturen av alla möjliga anledningar. Oftast rekreation i någon form, men så är det inte alltid. I vissa fall är det en negativ händelse som får människor att söka sig ut i naturen. Undersökningar har visat att människor som råkat ut för en traumatisk händelse helst av allt vänder sig till naturen för bearbeta de känslor händelsen resulterat i. Den undersökning jag tagit del av tillfrågades personer som drabbats av cancer vad de gjorde för att hantera situationen. 68 procent svarade att den tid de tillbringat i naturen hade hjälpt dem att må bättre under och efter sjukdomen. Så lite som 14 procent angav att de vände sig till kyrkan för att få stöd.

De här siffrorna gäller Sverige men jag misstänker att de är ganska representativa för hela Norden och kanske andra länder med. Att det är så få som söker sig till kyrkan när det krisar är ganska unikt för Sverige, få andra länder är lika sekulariserade. Vi har det ett av de lägsta antalet som anger sig vara religiösa i hela världen. Endast 17 procent anser att religion spelar en viktig roll i deras liv.

Kanske kan det finnas ett samband mellan den låga traditionella religiositeten och det stora naturintresset. Om man i naturen får det som traditionellt varit det kyrkan erbjudit nämligen andlighet och en känsla av att tillhöra ett större sammanhang, då tycker jag att man kan tala om en religiös upplevelse att vara i naturen.

Det skulle kunna vara så att vi i Sverige alltid har känt så inför naturen men samtidigt har gått i kyrkan för att det var så man skulle göra. Eller så kan det vara så att i takt med att intresset för de traditionella religiösa samfunden har minskat har naturen tagit dess plats. I det senare fallet tycker jag att man kan tala om att Sverige inte längre har kristendomen som är den rådande folkreligionen. Det är istället vördnaden av naturen som är den religion som är den stora folkreligionen.

Men det handlar inte så mycket om övernaturliga krafter utan mer om att känna andlighet och att vara en del av det stora.