overlevnad-och-strapatser

I mitt förra inlägg listade jag tio aktiviteter man kan ägna sig åt i skogen. Bland dessa fanns varken äventyr, strapatser eller överlevnad. Anledningen är att jag inte tycker att någon av dem är intressanta. Äventyr, visst det kan vara spännande om ens tid i naturen blir äventyrlig. Men vad innebär det egentligen? Det finns även personer som lever på att vara äventyrare. Går man på vildmarksmässa så är i stort sett alla föreläsare antingen äventyrare eller överlevnadsexperter. Ett äventyr är en aktivitet som innebär risker och som har osäkert utfall. Så ser inte min bild av den tid jag tillbringar i skogen ut. Och jag tror även att en sådan bild av friluftsliv kan skrämma iväg många människor som skulle kunna få ut massor av att vara i naturen.

Själv ser jag mig som en del av naturen, det är där jag har mitt ursprung. Mitt genetiska jag är anpassat efter en sådan miljö. Vi människor har ju inte levt i städer i mer än max några tusen år, och när städer var något nytt var det bara en bråkdel av mänskligheten som bodde i städer. Det var faktiskt inte förrän 2008 som mer än hälften av jorden befolkning blev stadsbor.

Att säga att det är en strapats eller ett äventyr att vara i naturen är då för mig främmande. Tvärtom borde det ses som en strapats att vara en längre tid i stadsbebyggelse. Det är ju i naturen som människor slappnar av och blir lyckliga. I stadsmiljö blir man mer stressad och mår inte lika bra. Det är vetenskapligt bevisat att det är så. Då borde man väl inte se naturen som ansträngande och farlig. Det är ju staden som har den inverkan på oss människor. Att ta sig ut i naturen borde ge känslan av att komma hem, att vara i sitt rätta element.

Det finns en viss kategori av naturmänniskor som kallar sig själva äventyrare. Det är människor som gör saker i naturen som är särskilt strapatsrika. De får ofta betalt av någon sponsor för att göra dessa äventyr och kan sedan även leva av att åka runt och föreläsa om hur strapatsrikt och äventyrligt det hela var. Det kan var intressant att höra vad dessa personer varit med om på sina äventyr. Men det riskerar även att skapa ett avstånd till vanliga människor som tror att man måste göra något storartat när man ger sig ut i naturen och att det är jobbigt att vara där. Dessa äventyrare tjänar ju på att göra något som vanliga människor alla skulle göra och att även understryka hur jobbigt och strapatsrikt det hela har varit. Hur skulle de annars kunna motivera att de tar betalt för att föreläsa om det hela?

Sen finns det en annan kategori som ofta dyker upp på vildmarksmässor. Det är överlevarna, de som har skaffat sig expertkunskap om hur man överlever i naturen. Det är ju om man tänker efter en ganska befängd ide. Människan har överlevt i naturen i hundratusentals år. Vi är gjorda för att överleva där. Det är vårt naturliga habitat. Men visst kan man råka ut för en olycka, eller man kan gå vilse. Och vi har glömt mycket av den kunskap som alla hade för några tusen år sedan. Visst kan det vara så att de som håller på med överlevnad bara har ett intresse och tycker att det är kul. Och visst får de hålla på med överlevnad om de vill. Men återigen finns risken att man skrämmer folk till att tro att det är farligt i naturen. Äkta överlevnad behöver man ju träna i stan, det är ju för övrigt en försvinnande andel människor som omkommer i naturen jämfört med hur många som omkommer i bebyggelse. I Sverige är det heller aldrig långt till någon väg eller vattendrag som man kan följa om man går vilse. Jag rekommenderar även att man har mobilen med sig i fall man skulle falla och bryta ett ben eller liknande. Men annars funkar bara helt vanlig naturvana i de flesta lägen.

Min åsikt är att naturen varken ska upplevas som farlig eller jobbig att vara i. Det ska vara helt naturligt att vara där. Om man inte känner en avslappnande känsla när man kommer ut i naturen kanske man har lyssnat för mycket på de som försöker få oss att tro att det är farligt där ute. Det är inte farligt, men många har blivit ovana av att vara i naturen. Vilket inte är bra.